Djefla satkärring

Folk som med jämna mellanrum samlas i sina heliga hus för att tillbe sin gud. Kvinnor som inte har något egenvärde utan ses som mannens egendom. Huvuddukar som döljer de gifta kvinnornas hår. Ett patriarkat som styrs av en envåldshärskare. Gudens straffdom över dem som inte fogar sig. En stor olikhet inför lagen beroende på vilken ställning eller kön ”förövaren” har. En religion som anser sig ha rätt att föra krig i sin guds namn mot de som inte är rättrogna.
Känns det hela igen?
Jag talar givetvis om Sverige för inte så många generationer sedan. Ett Sverige där fattigdomen var utbredd och mer eller mindre var det brott som folk blev dömda för. Inte enligt lagtexten, men i praktiken.
Det var Guds ord som gällde – lagen hade inte utrymme för tolkningar. Kungen och Gud skulle man inte ha synpunkter på och förmildrande omständigheter förekom knappt alls.
Många drömmer sig nog tillbaka i tiden till ”Gustavs dagar” med historisk romantik i sinnet. Riktigt så såg det dock inte ut för gemene man (eller kvinna). Inte ens de burgna förskonades från dåtidens sjukdomar eller andra umbäranden. Var man dessutom ett fattighushjon fanns det inte många glädjeämnen i livet – och sämst var det för den som haft oturen att födas till kvinna.