”säg till mig att det går bra / att det går att bortse från förbindelsen mellan min situation och exempelvis kriget”
I sin nya diktsamling fortsätter Jenny Tunedal på den inslagna vägen från Kapitel ett (2008). Mitt krig, sviter kretsar kring de krig som rasar under freden och den sorg som föregår döden; en både ensam och delad sorg som fortplantas i rädslan för att glömma eller glömmas. Dikterna rör sig i den våldsamma närheten mellan mor och barn och i de oändliga avstånden mellan människor som inte är släkt med varandra. De talar om att föda och att döda, om att äga och att älska. De talar om gränser och gränslöshet. Vad ska vi göra när döendet och dödandet inte går över, när det inte finns någon bot? Kan vi älska det som vi har älskat? Fortsätta älska utan att hoppas. Dikterna både urskiljer och ifrågasätter ett underbart, förskräckligt liv med päronträden, vardagen, slagfälten, sjukdomen, husdjuren, förlusten – skulden, glömskan och minnets avgrund.
Detta är en ställd diagnos, ett försök att upprätta ett narrativ kring den bräcklighet och grymhet som människan rymmer. De brott vi begår mot varandra och andra, den tröst vi söker och behöver. Skildringarna är ömsom hårda och skoningslösa, ömsom hudlöst intima, en modig, personlig och självklar poesi.