Nils Lundkvists framtidsskildring "Den yttersta vildmarkens historia: Kuben" är den första delen om John som dras in i en livsfarlig kamp mot förtryck. Och för människorna och marken i norr. Det är krypande spänningsläsning som suger tag!
Det är släpande sommarvarmt när lastbilen rullar över gruset på gårdsplanen. Visst kommer det en del transporter som hämtar möbler som Johns föräldrar bygger, men den här gången ska inget bord eller skåp forslas i väg. Det som lastas av är något som bäst kan beskrivas som en husvagn, fast ändå inte. En kub. Och ur Kuben kliver han, pojken. Marjo.
Vem är han? Varför har han kommit till gården? Och vad är det mamma och pappa inte berättar? John fattar ju att det är något, deras viskande bakom stängd dörr. Samtidigt hörs statsapparatens drönare hovra ovanför trädtopparna. Mamma säger att hon måste ge sig av men hon kan inte säga vart, eller hur länge. Och på en gevärskula har någon ristat Oss får ni aldrig.
Snart börjar John lägga ett pussel. Bit för bit anar han att hans familj inte är någon vanlig familj. Gården, skogen, bergen - den yttersta vildmarken som han älskar - är hotad.
Och det värsta av allt: John vet inte längre vem han kan lita. På Marjo? Kanske.
Det han vet är att tvillingpresidenterna som styr i söder vill ha mer landyta. Det han vet är att man har avläggare överallt. Det han börjar förstå är att de som vågar ansluta sig till motståndsrörelsen lever mycket farligt…